När du öppnar datorresurser på en Windows-dator upptäcker du att enheten där operativsystemet är installerat är C: och att CD / DVD-enheten är D: -enheten. Om du sedan sätter i ett USB-minne tar det namnet F: och för alla andra diskar eller anslutna lagringsenheter bokstäverna i nästa alfabet.
Man kan sedan fråga vad som hände med bokstäverna på enheterna A: och B: och om de kunde användas i stället för C: och D :.
Människor som har använt datorn i många år vet redan vad som är svaret på titelfrågan, medan unga människor kanske missar innebörden av detta bokstavliga uppdrag.
För att förstå vad som hände med enheterna A: och B: vi måste ta ett steg tillbaka i datorns historia, när de första IBM-datorerna inte hade en hårddisk utan bara en diskettläsare .
Den här spelaren var enhet A: där disketter måste sättas in för att ladda program.
Ytterligare två diskettenheter monterades på de dyrare och mer avancerade datorerna, en för att ladda program, den andra för att spara data; denna andra läsare identifierades av datorn med bokstaven B :.
Med övergången från 5, 25 disketter till mindre 3, 5 "plastskivor var det vanligt att ha båda enheterna i en dator, en var A: och den andra B:.
Fram till dess var det absolut inget behov av att ändra dessa bokstäver eller låta användaren konfigurera dem igen.
Med tiden blev hårddiskar billigare och hårddiskar kallades naturligtvis C: -enheter.
C: -disken hade blivit en standard för program och även för BIOS-programvaran för datorstart och är idag startpunkten för varje Windows-dator.
Så om du kan tilldela bokstäver från C till Z för varje enhet på din dator, kan du använda A och B igen på dina datorer utan en diskettenhet "> diskhantering.
LÄS OCH: Virtuell diskett för att läsa disketter på datorer utan läsare
